Historisk roadtrip i Västergötland

En helg i augusti var vi bjudna på bröllop utanför Skara men istället för att gasa dit och hem tog vi tillfället i akt och gjorde en liten road trip i Västergötland. Det är otroligt vad mycket närmiljön har att erbjuda om man bara tar sig tid att göra små omvägar.

Jag bestämde snabbt att den här turen skulle få gå längst historiska stigar och med Åsle Tå som första stopp satte vi oss i bilen och åkte från Göteborg mot Falköping. På vägen blev vi törstiga så vi passade på att ta ett litet stopp på Herrljunga Ciders outlet där vi laddade upp med cider, Italiensk citronläsk och lite annat gott.

Efter denna lilla välbehövliga paus var det inte långt kvar och lagom till lunch var vi framme. Nu mörknade himlen och den sol som följt oss hela vägen tog tydligen lunchpaus för mörka moln rullade in över himlen och snart öste regnet ner medan åskan mullrade i fjärran. Nåja, man får göra det bästa av situationen och eftersom vi ändå var hungriga passade vi på att äta lunch i restaurangen medan ovädret rasade. Dagens lunch bestod av en grill buffé som var riktigt god och när vi var klara hade även det värsta regnet dragit förbi så vi tog på regnjackorna och gick ut.

Åsle Tå är ett upplevelsemuseum där man bjuds in att vandra längst den lilla tå-gatan och gå in i alla de små husen den kantas av. Husen är från 17- och 1800 talet och det är väl dokumenterat vem som bodde här, vad de gjorde, hur de levde och hur de dog. När man går här är det som att färdas tillbaka i tiden. Det är lätt att leva sig in i hur det var att bo i Backmans stuga eller förundras över hur Halta-Maja klarade sig är hon inte kunde gå.

Det var lätt att tillbringa ett par timmar här. Historien kröp innanför skinnet, blev verklighet och helt plötsligt såg man människorna, inte årtalen.

Men eftersom vi skulle vidare fick vi säga hejdå till stugorna och alla livsöden som hade utspelat sig där och sätta oss i bilen igen.

Vi avstod från ett besök på Ekornavallen och alla dess forntida gravplatser då det hade regnat ganska häftigt och vi inte ville halka runt på leriga gravfält. Istället åkte vi norrut , mot Skara, och tog en liten avstickare till Gudhems klosterruin. Alla ni som läst Arn böckerna vet att det var här Cecilia fick avlägga sina 20 års botgöring, men vad mer vet ni?

Gudhems kloster var ett nunnekloster som grundades 1161 och räknas därför till ett av Sveriges äldsta. Klostret var anslutet till Cisterciensorden och var mycket rikt och mäktigt under 1200-talet, mycket tack vare änkedrottning Katarina Sunesdotter som donerade gods och rikedomar dit. Katarina levde sina sista år i klostret och dog där 1252. Hennes grav finns kvar än idag, mitt i ruinerna.

Klostret drogs in till kronan i och med reformationen 1527. Två år senare brann det ner för att aldrig mer byggas upp igen och ruinerna står kvar än idag. Detta är en mycket vacker plats. Högt belägen och med utsikt mot Billingen. Här finns även ett litet museum , en klosterträdgård och Gudhems församlingskyrka.

Efter det här stoppet körde vi vidare mot Skara och platsen för festligheterna nämligen Brunsbo Gästgiveri.

Med anor från tidig medeltid och som Biskopsgård från 1405-1935 kan man verkligen säga att man bor historiskt. Vi hade bokat ett rum i huvudbyggnaden (den på bilden) och fick bo i biskop Jesper Svedbergs rum. Huruvida rummet verkligen hade varit hans förtäljer inte historien men han bodde definitivt här i huset under de år han var biskop i Skara i början av 1700-talet. Här tog han emot drottning Ulrika Eleonora och här skrev han såväl psalmer som böcker.

Rummet i sig hade sett bättre dagar men bara att få bo i denna historiska miljö gjorde mig glad. Middag åt vi i den gamla medeltida källaren som faktiskt hade använts som matsal och på förmiddagen före bröllopet promenerade vi en dryg kilometer bort till Brunsbo ängar, ett naturreservat med medeltida slåtterängar och järnåldersgravar.

Efter två nätter på Brunsbo var det dags att bege sig hemåt igen. Fast vi ville inte att utflykten skulle ta slut riktigt än så vi körde österut istället. Bara någon mil, till Varnhem.

Varnhems klosterkyrka är en närmast magisk plats. Här är myllan så historiemättad att det är svårt att röra sig. Med risk att få alla Uppsala historiker mot mig så måste jag ändå hävda att det här är platsen för Svea Rikes vagga. Det var här det startade, på Västgötaslätten, mellan platåbergen. Här byggdes de tidigaste kristna kyrkorna. Här gick de stora vägarna som korsade landet. Här ( i Husaby ) kristnades Sveriges förste kristne kung, Olof Skötkonung och här i Varnhem ligger kungar begravda på rad. Här ligger även Birger Jarl som styrde Sverige på 1200-talet.

Kyrkan invigdes på 1160-talet men det vi ser idag är resultatet av en renovering från 1600-talet som bekostades av Magnus Gabriel De la Gardie som även passade på att inrätta ett privat gravkor och minneshall till sig själv och sin familj. Lite intressant är det att han inte valde Skara domkyrka för detta trots att den låg närmare hans bostad på Läckö slott.

Kyrkan byggdes av de Cistersienser munkar som kom hit och anlade det klostret vars ruiner vi idag ser runt kyrkan. Klosterområdet sträckte sig långt utanför de murar vi ser idag men bara att få gå runt där en sommardag och läsa på informationsskyltarna ger mig gåshud. Så mycket historia, så nära.

På en kulle bakom kyrkan ligger nästa historiska sevärdhet. Där har man hittat och grävt ut delar av den mäktiga gård som låg här innan munkarna kom på 1100-talet. Den har fått namnet Kata gård, efter den kvinna som begravdes här, precis utanför gårdskyrkans murar. Man vet att hon hette Kata då det står på den runristade sten som täckte graven. Idag täcker en trekantig byggnad ruinerna efter gårdskyrkan. Där kan man gå in, se kyrkogrunden, Katas grav och ta del av en riktigt bra utställning om utgrävningen. Visst är det fantastiskt att dessa historiska kulturskatter är tillgängliga för allmänheten och dessutom helt gratis att besöka. Någonstans har någon tänkt och gjort rätt…för en gångs skull.

Inte för att jag någonsin blir mätt på historia men efter det här var det dags för oss att åka hem. Det var inte mitt första besök i Varnhem och jag är säker på att det inte är mitt sista heller. Den här platsen är så levande och helt klart en favorit bland mina historiska utflyktsmål. Så jag säger på återseende, Birger, Magnus och Kata. Vi ses säkert igen.