Tar man tåget en knapp timme söderut från Milano kan man hamna i en liten stad som heter Cremona. Förutom det vackra namnet är den här staden känd som fiolernas hemstad. Här levde och verkade nämligen världens främsta och mest kända fioltillverkare under 16 och 1700 talen, familjen Stradivarius, och då främst Antonio Stradivari, den bäste av de bästa. Hit styrde vi kosan en solig majdag för en utflykt i musikens tecken.
Vi startade resan på Stazione Centrale i Milano, en sevärdhet i sig själv då den är Italiens näst största tågstation och ett riktigt pampigt bygge. Stationen ritades 1912 men stod inte färdig förrän 1931. Den är en blandning mellan Liberty och Art Deco stil och fylld med mäktiga statyer och väggmålningar.
Här blev maken lite kaffesugen så inför resan köpte vi en ask kaffegodisar, såna där chokladpraliner som är fyllda med starkt kaffe. Eller… det var i alla fall vad vi trodde att vi köpte. Det visade sig att vi köpt en ask med kaffe-shots. Jättesöta och med sugrör. Det var bara att trycka ner sugröret i den pyttelilla plastbyttan och sörpla i sig den söta kaffedrycken. Vi kände oss som dagisbarn med var sin festis.
Efter en knapp timme med kaffesörplande och fnissande kunde vi stiga av på Cremonas lilla järnvägsstation där vi hälsades välkomna till ”Home of the violin” av en gigantisk staty på en… fiol, så klart.
Härifrån var det bara att skänkla på apostlahästarna för en 20 minuters promenad till målet för vår utflykt, Museo del Violino. Det blev en riktigt fin promenad i ett söndags sömnigt Cremona. Folktomt och lugnt på de små gatorna och vi var ute i så god tid att vi hann med en andra frukost på ett litet kafé . Den här gången fick maken riktigt kaffe och en smarrig panini till. Jag testade det italienska tunnbrödet piadina med fyllning av coppa och jordärtskocka. Härligt gott.
En stund efter klockan 10 var vi framme på museet. Här stod Stradivarius själv och hälsade oss välkomna. Vi köpte biljetter i luckan och kunde gå in.
Inne på museet kunde vi följa fiolens historia. Hur den utvecklades och hur den byggdes, från de tidigaste fiolerna från början av 1600-talet och fram till idag. I mitten av ett atrium rum hade man byggt upp ett ägg av polerat trä. Detta visade sig vara en dome där 24 högtalare projicerade ljud så att personen som stod mitt inne i domen upplevde fiolmusik så som en orkestermedlem i violin sektionen skulle uppfatta den. Eftersom jag aldrig spelat i en orkester, och aldrig kommer göra det heller, tyckte jag detta var jättehäftigt. Till och med min ljud-nördiga make tyckte detta var fräckt.
Självklart fick vi även se museets dyrgripar, en samling med Stradivarius fioler och även andra instrument. Dessa hölls, likt kronjuveler, inlåsta bakom pansarglas. Anledningen är naturligtvis priset. En Stradivarius fiol kostar upp emot 40 miljoner kronor. Den dyraste såldes på auktion i London 2022, för 20 miljoner dollar.
Vad är då så unikt och speciellt med just dessa fioler? Antonio Stradivari kallas fiolens skapare. Han införde en speciell geometri och design i fiolbyggandet som har blivit en förebild för alla fiolbyggare efter honom. Hans fioler har ett speciellt ljud, en klang, som ingen annan har lyckats frambringa varken förr eller senare och tro mig när jag säger att de har försökt. Fiolerna anses, trots att de ska vara kluriga att spela på, ha den vackraste klang av alla fioler i hela världen… och det kan ju vara värt några kronor.
Att få lyssna till en konsert med en Stradivarius fiol är en unik upplevelse. Det finns inte så många som spelas offentligt så där till vardags. Därför var vi väldigt spända inför nästa punkt på vårt program… just det… en Stradivarius konsert.
Året runt, 2-3 dagar i veckan och alltid klockan 12, spelas en 45 min konsert i Auditorium Giovanni-Arvedi på Stradivarius fioler ur museets samling. Den här biljetten hade jag köpt i förväg och detta var den egentliga anledningen till att vi åkt till Cremona… att få lyssna till en Stradivarius.
Dagens musiker var Aurelia Macovei och vi fick njuta av två stycken varav det första var på en Stradivarius vid namn (alla fiolerna har namn) Vesuvio från 1727 och det andra på en fiol av Giuseppe Fiorini från 1924. Det blev en helt magisk upplevelse och det var spännande att få höra skillnad i klang och ljud mellan två av världens bästa fioler.
Efter det här var vi ganska tagna. Med stora leenden gick vi ut till den ganska torftiga musei shoppen och önskade att de kunde haft fler pryttlar, julgranskulor, paraplyer, ja nästan vad som helst, vi ville ju föreviga denna stora upplevelse med souvenirer. Till slut hittade vi en t-shirt och några skivor som vi kunde köpa, skönt.
Nu var det lunch dags och vi åt suveräna pizzor i skuggan av Cremonas Duomo till en bråkdel av vad de skulle ha kostat i Milanos centrum.
Mätta och nöjda hade vi några timmar kvar innan vårt tåg tillbaka till Milano skulle gå så det blev till att titta lite på stan. Det andra Cremona är känt för, förutom Stradivarius, är klocktornet, Torrazzo. Ja, dit går vi. Jag hade läst om att utsikten skulle vara fantastisk och det låg precis bakom vårt lunch ställe. Toppen. Tornet byggdes mellan 1230-1309 och är 112m högt. Tornet är världens äldsta tegelbyggnad över 100m som fortfarande är intakt. Ett värdigt sightseeing mål.
När vi glada i hågen kom fram till entren möttes vi dock av en järngrind och en skylt som löd, öppet 10-13. Så snopet, och vilka fåniga tider för alla turister som varit på Stradivarius konsert. Så det blev ingen tur upp i tornet. Vi fick beundra det nerifrån istället.
Sen promenerade vi långsamt tillbaka till järnvägsstationen.Vi köpte oss var sin glass på vägen och lite vatten inför resan innan vårt tåg rullade in på perrongen och vi kunde påbörja vår återfärd till Milano.