När vi var i London förra året, under novemberlovet, hade julpyntande inte kommit igång än men i år reste vi dit lite senare och fick ta del av all julbelysning och glitter. I år var det bara jag och stora O, mitt vuxna barn, som åkte så vi kunde ägna oss åt precis det vi ville. Äta gott, se en musikal, besöka nya museum och shoppa lite. Häng med på fyra fartfyllda dagar i ett juligt London.
För att hålla nere kostnaderna lite valde vi att bo på St Giles, samma hotell som vi bodde på under vårt senaste besök i Juli. Den här gången tog vi ett superior rum med två enkelsängar. Jag hade ju sett hur litet O´s dubbelrum var i somras och insett att så pyttigt ville jag inte bo. Det är ju trevligt om det finns plats att ställa resväskan någonstans. Återigen kunde vi konstatera att även om hotellets läge är det bästa möjliga ( ett kvarter från Tottenham Court Road station), sängarna tillräckligt sköna för att man ska sova gott och rummet är rent, så är detta inget hotell man längtar till. Vårt rum, som bestod av ett sovrum och ett litet vardagsrum, var trångt och mycket slitet. Dörrarna gick inte ens att öppna hela vägen eftersom de stötte emot väggar och handfatet i badrummet var sprucket och täckt av fasttorkat klister. Frukosten (£15/person) innehöll allt det som en engelsk frukost ska ha men gjorde oss inte speciellt glada. Stekta ägg som var som gummi, överkokta hårdkokta ägg, smaklös korv, konstig ost. Överfull frukostmatsal där man tog sin mat i en lång bamba-kö. Nej, det här hotellet saknar kärlek och någon som bryr sig. Kommer jag tillbaka? Tja, antagligen. Läget, priset och bra sängar gör att det fortfarande är ett alternativ, trots bristen på kärlek.
Efter incheckning var det dags för oss att gå ut på stan, men först skulle vi tanka med en sen lunch. Ett kvarter från hotellet låg en liten restaurang som serverade såväl luncher som bruncher och a-la-carte rätter. Tampopo- Far eastern eating. Miljön var mysigt österländsk, street-food inspirerad med färggranna skyltar i taket och lampor som hängde ner där emellan. Vi beställde in en Crispy avocado stack, Sticky tofu, Räk- dumplings och Szechuan Squid. Allt smakade utmärkt. Min favorit var avokado ”stacken” med krispiga corn-fritters i botten, rökig bacon och ett pocherat ägg på toppen… en riktig brunch-rätt, helt i min smak.
Till detta valde vi att dricka deras alkoholfria drinkar och här blev vi nästan golvade. Så otroligt goda. En Sour Cherry Appleade och en Lychee and Kiwi Kooler. Syrliga och smakrika utan att vara vare sig för sura eller överdrivet söta. Ganska perfekta helt enkelt.
Mätta och nöjda kunde vi sen ägna resten av eftermiddagen och kvällen åt att promenera Oxford street bort, besöka våra favoritaffärer och shoppa lite. Eftersom det mer eller mindre ösregnade tog jag inga bilder på julbelysningen denna kväll. Jag hade fullt upp med att hålla huvudet inunder paraplykanterna.
Som vanligt började vi med att besöka Disney affären. Vi köpte ingenting eftersom årets Disney-julkula redan inhandlats. Däremot njöt vi av färgerna, alla Disney figurerna och pyntet. Ibland önskar jag att det skulle finnas yngre barn kvar i familjen så att jag kunde få köpa Disney leksaker till dem, de är ju så himla fina.
Mitt emot Disney ligger vår andra favoritaffär, HMV, His Masters Voice. Här kan man handla skivor, filmer och all möjlig merchandise associerad med film, musik och dataspel. Den här gången såg vi att de öppnat upp en fjärde våning… med böcker! Vi hade lyckats hamna där på premiärdagen för HMV´s nya bokhandel. Självklart gick vi upp för den vindlande trappan till det nya bokparadiset och det var så fint… och så många böcker… och helt ljuvligt. Ja, jag är en boknörd och älskar allt som har med böcker att göra så för mig var detta som att vinna på lotto. Självklart var vi tvungna att köpa med oss en bok, och då fick vi en påse klassiker med som premiär-present. Jippi!
Efter detta tog vi tunnelbanan tillbaka till hotellet för att vila och lägga oss tidigt. Det skulle ju bli en morgondag också som vi gärna ville orka med.
Morgondagen kom och vi började med ett besök på varuhuset Selfridges på jakt efter julklappar. Visst är Harrods, Libertys och Fortnum&Mason roliga och vackra, men vill man shoppa så är det Selfridges som gäller (eller John Lewis) både när det kommer till pris och urval. Så här innan jul är det även roligt att titta in på varuhusens jul-avdelning och på Selfridges blev vi inte besvikna.
Men det är inte bara jul-avdelningen som är rolig. Här tittade vi på lyx varor, intressanta porslinsfigurer chokladutställningar och fantasifulla bakelser. Det är bara att gå runt och titta, så mycket kul.
Efter allt detta frossande i onödiga, men vackra, prylar var vi hungriga igen. Den här gången gick vi till en Uigurisk restaurang som fått bra recensioner. Karamay ett kvarter bakom Oxford Circus. Trots att jag är gammal geografi-lärare hade jag aldrig förr hört talas om det Uiguriska folket, en östturkisk folkgrupp där ca 10 miljoner (av totalt 35 miljoner) är bosatta i västra Kina. De tillhör en av Kinas 56 officiellt erkända etniska grupper och andra platser de bor på är Kazakstan, Kirgistan och i Mongoliet. Uigurerna är muslimer och sedan deras land införlivats i Kina, 1949, har det varit många konflikter mellan den Uiguriska befolkningen och det Kinesiska kommunistpartiet.
Nu skulle vi i alla fall få smaka på denna Östturkisk-Kinesiska mat. Spännande.
Stora O beställde in friterade salt-och peppar räkor på grönsaksbädd medan jag valde en Uigurisk pilaf-rätt med Manti, en slags köttfyllda dumplings kokta i buljong. Jag måste erkänna att maten inte så så spännande ut när den kom in och jag var rädd att min rätt skulle vara torr, men ack vad fel jag hade. Pilaf riset var helt ljuvligt, saftigt och smakrikt utan att vara kryddstarkt och de små Manti-sarna var verkligen jättegoda med buljong kvar inuti. Den här maten kändes genuin och vi kommer definitivt gå hit igen för att pröva fler rätter.
Efter lunchen åkte vi iväg till dagens museum, Grant Museum of Zoology. Ett litet museum knutet till universitetet, några kvarter söder om Euston Square tunnelbanestation. Det här museumet innehåller främst skelett från alla möjliga djur och är en samling som än idag används av studenter. Under vårt besök fick en ung student plocka ut en pyton skalle för att kunna studera dess anatomi närmare. Sånt tycker jag är häftigt. Ett museum att använda, att studera och att fascineras över. Inte bara att titta på från avstånd. Museet i sig är inte stort. En stor och vacker sal med studieplatser i mitten. Ändå gick vi runt i väl över en timme och förundrades över ur stort en elefants pannben faktiskt är, hur en dugongs skelett liknar en sjöjungfrus och hur många mullvadar man kan få in i en glasburk. Det är gratis att gå in här och det är en härlig paus från storstadspulsen utanför. En vila såväl som utmaning för hjärnan.
Efter museet åkte vi hemåt. Tog en paus och laddade inför kvällens begivenhet, musikalen Hadestown.
Innan musikalen var vi tvungna att äta lite kvällsmat och vad passar inte bättre än lite koreansk street-food på stående fot? Vi tog oss till Bunsik på Charing Cross Road som gör de smarrigaste Corn-dogs jag ätit. En amerikansk Corn-dog är en varmkorv som doppas i en tjock frityrsmet och friteras. En Koreansk Corn -dog är en korv (eller ost) som rullas in i en tjock deg, paneras och eventuellt rullas i potatisbitar, för att sen friteras. Det hela serveras på en pinne och är jättegott. Själv tar jag gärna en Milkis till. Det är en läsk med yoghurt och mjölksmak. Lätt syrlig och inte för söt.
Musikalen då? Hadestown är historien om Orfeus och Eurydike. Vi befinner oss i en modern värld där nöd råder. Hades känner sig ensam och hämtar ner Persefone tidigare än vanligt vilket medför hungersnöd på jorden. Orfeus jobbar på en sång, så vacker att den ska väcka liv i jorden igen. Eurydike går under och väljer underjorden framför plågorna på jorden. Orfeus går ner, till Hades town, för att hämta hem henne och får göra detta under förutsättning att han inte vänder sig om för att titta på henne innan de båda når jorden igen. Han misslyckas, och Eurydike försvinner ner för evigt.
För att säga som de gör i musikalen… It´s an old song, It´s a sad song, But we sing it anyway.
Det här är en riktigt bra musikal, långt bort från glättighet och glitter men inte heller frossandes i misär och elände. Det är en kärlekshistoria. Det är en historia om hopp. Det är en evig historia som överlevt årtusenden och nu fått en musikalisk, modern klädnad. Scenografin är häftig och musiken är mycket bra. Här blandas allt från blues och jazz till mer moderna musikaltoner. Detta är inte en musikal som man tar med sig barnen på men väl den äldre tonåringen. Jag och stora O var mycket nöjda med kvällen.
Nästa dag åkte stora O till Nottingham för att hälsa på en kompis och jag fick för första gången en heldag alldeles själv, i London. Jag började med att åka till Notting Hill för att promenera Portobello road bort och så småningom hamna på Portobello market. Det här är den där marknaden som Hugh Grant går igenom samtidigt som årstiderna ändras i filmen Notting Hill. Runt ett hörn fanns även den blå dörren att beskåda, den där han bodde i filmen och ja, naturligtvis var jag tvungen att gå dit och titta.
Det här är en trevlig promenad, genom bostadsområden där de engelska radhusen lyser i olika färger och där marknaden växer fram utmed gatan. Visserligen sken solen men det var ändå november och kallt så om jag ska rekommendera något så är det nog att komma hit vid lite trevligare temperatur. Då kan man sitta på uteserveringarna och strosa runt bland torgstånden utan att huttra.
I slutet av Portobello market tog jag in på en tvärgata till vänster, Lancaster Road, och följde den i ca 400 meter till dagens första museum, Museum of Brands. En biljett köptes till det facila priset av £11,50 och jag kunde gå in. Innehållet i det här museet var från början en privat samling som under flera år visades upp på Victoria and Albert Museum men som nu har ett eget museum.
Här går man in i en tidstunnel där man kan följa konsumtionssamhällets utveckling sedan den victorianska tiden. Man får se hur olika händelser och tidsepoker har påverkat våra vardagsvaror och hur reklam ville få folk att handla för nästan 200 år sedan. Det var en fascinerande samling att se. Jag visste tex inte att så många av varumärkena vi idag tar för givna fanns redan för hundra år sedan.
Minneskärl från Drottning Victorias kröning. Inte helt olika dem som såldes när Kung Charles III kröntes för 2 år sedan. Andra bilden visar victorianska varor. Känner du igen något varumärke?
Shopping week fanns visst redan vid förra sekelskiftet. Nu börjar man känna igen fler förpackningar. Dessa är från 1930-talet.
Leksaker från två världskrig. Tiden påverkar. Idag skulle det nog inte vara helt ok att kasta pil i ändan på Hitler. Inte som officiell barnleksak i alla fall.
Varuförpackningar från 50- och 60-talen. Nu känner jag igen det mesta och vissa förpackningar har knappt ändrat sig alls.
Efter den här trevliga djupdykningen ner i förpackningar, reklam och konsumtion började jag känna ett litet kurr i magen så jag sa hej då till Museum of brands och tog tunnelbanan till High Street Kensington där jag ville besöka Japan House.
Japan House är ett kulturellt centrum för ”allt” japanskt med såväl utställningshallar, shoppingvåning, turistinformation och restaurang. Eftersom jag är väldigt förtjust i japansk mat bestämde jag mig för en lyxig lunch i restaurangen AKIRA. Det blev en bento box med inte mindre än 15 små delikata munsbitar som räckte gott och väl för att jag skulle bli mätt.
Efter lunchen tog jag trappan ner till utställningshallen i källaren. Där visades just nu en utställning om ”food replicas”, dvs matkopior. Vi har säkert alla sett små plastiga sushibitar eller skålar med ris på display i olika japanska restauranger och ibland har jag även undrat över om dessa massproduceras och hur många fler rätter som visas upp på det här sättet. Efter det här besöket blev jag lite klokare.
Mannen som var den förste att göra ”business” av matkopior var Iwasaki Takizo från Osaka. 1932 startade han den första fabriken som tillverkade dessa kopior på beställning från olika restauranger. Tillverkningsprocessen började med att man gjorde en avgjutning av en riktig maträtt. Därefter gjöt man själva matbiten. Putsade den och målade. Det visade sig att de restauranger som lockade med dessa matkopior utökade sin försäljning, ryktet spred sig och herr Takizos lycka var gjord. Idag har företaget flera fabriker runt om i Japan och de tillverkar ca 70% av alla matkopior som visas där.
Att se all denna mat fick det att vattnas i munnen trots att jag nyss avslutat min lunch. Kopiorna är så fantastiskt detaljrika och verklighetstrogna att det fanns skyltar runt om i hallen med uppmaningen DONT EAT … och då borde ju alla ändå förstå det med tanke på utställningens tema.
Den här fejk-burgaren vann pris på en food-replica tävling.
Det här upplägget är en pedagogisk instruktion om hur man gör en dumpling. Food -replicas används ofta i pedagogiska sammanhang.
Läcker, men konstgjord mat.
Den här biffen var en av mina favoriter. Jag kunde verkligen inte se att den var fejk.
Utställning av restaurang mat.
Den här lilla bento lådan fick jag komponera själv i pyssel avdelningen. Efter mig kom en skolklass och tog över.
Efter att ha dreglat över utställningen började vissa naturbehov kalla och här kommer dagens stalltips. Om du befinner dig i närheten av High Street Kensington och behöver uppsöka en toalett… gå direkt till Japan House. Gå ner för trappan och in på toalettavdelningen. Där inne är det tyst och rent och toaletterna är japanska, dvs. uppvärmd sits och en panel där du styr om du vill få ändalykten både spolad och lufttorkad efter uträttat behov. Dessutom är det gratis. Denna toan är den bästa jag varit på och milsvitt i kvalitet över alla andra jag hittat i London… och då har jag ändå pinkat inne på Ritz.
Nöjd, och nästan nyduschad var det dags att gå vidare så jag lämnade Japan House och styrde kosan västerut, ca 600m, till Londons Design Museum. Det här är en häftig byggnad vars entre domineras av en stor ljusgård och trappor som används som åhörarplatser och studiestationer. Jag besökte den fasta utställningen ”From the spoon to the city” där man fokuserade på vardagsdesign. Vem har egentligen designat trafikskyltarna? Hur påverkar vårt val av designade prylar hur vi och andra ser på oss? Vad är god design? Frågor ställdes men man fick själv hitta svaren.
På design museet fanns även två temporära utställningar. Dessa kostade ca £20 var och jag valde att gå in på den ena, The world of Tim Burton. Den andra handlar om Barbies historia och den orkade jag inte med vid det här besöket.
Tim Burton har jag dock alltid fascinerats av och under utställningen kunde man följa hans liv och hur han utvecklade olika figurer och världar. Självklart fanns där även material från hans filmer. Gillar man Tim Burtons filmer och figurer är detta en utställning jag kan rekommendera.
Tidiga Burton figurer men redan här är stilen satt och vi känner igen den.
Studier och modell inför Beetlejuice filmen… den första.
Jack Skellington är en favorit. Man använde över 400 sådana här huvuden med olika ansiktsuttryck när man gjorde filmen Nightmare before Christmas. Modellen av honom är original.
Det här är kläderna Johnny Depp bar i filmen Edward Scissorhands. En kult-klassiker.
När jag kom ut från museet hade det hunnit bli mörkt och då fanns bara en sak att göra. Åka in mot centrum för att titta på julbelysningen. Såklart.
London gnistrar i juletid och vissa delar är mer upplysta än andra. En sån plats är Covent Garden och hela vägen bort mot Leicester Square där man smällt upp en julmarknad. Besöker man London i december kommer man ha ännu fler julmarknader att upptäcka men nu i mitten av november var detta ”jul-ljus navet” och min promenad var kantad av blinkande lampor och ”Last Christmas” i fler versioner än jag trodde var möjligt. Mycket juligt och helt underbart.
Nästa morgon vaknade vi upp till vår sista dag. Hemfärden skulle börja redan vid 16-tiden men vi hade gott om tid för en sista shoppingtur och lite god mat. För oss innebär shopping mest böcker och liknande saker så på dagens agenda stod Forbidden Planet på Shaftsbury Avenue och Waterstones på Piccadilly street, min favoritbokhandel. För att orka med dagen behövde vi en fika och denna fann vi på Donutelier, ett donut cafe, men inte med vilka donuts som helst utan med lyxvarianterna. Jisses vad goda de var. Vi tog en med pistagefyllning och en med choklad och nötter. De var inte heller för söta eller stabbiga som så mycket annat sött lätt blir, men smakerna satt där de skulle. Hit kommer vi tillbaka.
Jag ska inte plåga er med timmarna vi tillbringade i bokhandlarna, för visst var det timmar och visst köptes det böcker, jag bara funkar så.
Det sista vi gjorde innan vi påbörjade resan hem var att ta en sen lunch hos en gammal favorit, Pho and Bun på Shaftsbury Avenue. Detta är en Vietnamesisk street-food restaurang som ännu inte gjort oss besvikna. Denna gång åt vi från deras lunch meny. Chilli salt and pepper squid, Spring roll med fläsk och krabba samt var sin bao burger, min med Panerad kyckling, citrongräs, plommon-och ingefärasås och chilli majonäs , och stora O tog en liknande fast med tofu. Bilden på tofuburgaren lägger jag inte ut, den såg allt för blek ut.
Och med detta var våra tre Londondagar till ända . Vi tog tunnelbana och tåg ut till Stanstead där jag hade köpt oss fast-track. Det var väl investerade pengar. Vi var igenom securityn på 10 minuter och fick gott om tid att hänga på flygplatsen. Så hej då London, until we meet again.