Bialystok, min mammas födelsestad, en resa i släktens fotspår.

En strålande varm septemberdag var det dags för en liten resa till Bialystok en ganska stor stad i östra Polen mest känd för närheten till Bialowierza, den stora skogen där europas sista vilda bisonoxar lever, och Ludwig Zamenhof, han som uppfann Esperanto.

För mig har staden dock en helt annan betydelse. Det var här min mamma föddes, mitt under 2a världskriget och det var här jag tillbringade flera av min barndoms somrar, hos min mormor och min kusin. På den tiden (70-talet) var Polen kommunistiskt och Bialystok var en större utpost i ingenstans, på väg mot Sovjetunionen. Jag minns mormors stenhus i utkanten av staden och lägenheten där min kusin bodde, i ett betongkomplex, mycket likt sveriges miljonprogram från samma tid. Idag är stenhuset borta, på dess plats ligger en Lidel affär och området är inte längre i utkanten av staden utan omgivet av villor och bostadsområden. Betongområdet står dock kvar, fast det har utökats med många nya hyres- och bostadsrätts hus, även de i betong.

Den 2 timmar långa resan från Warszawa till Bialystok tillbringade jag i baksätet på mammas kusin Ewas bil. Vi swishade fram på motorvägen och jag fick lyssna till den ena familjeskrönan efter den andra från ”tanterna” där fram. På det stora hela gick bilfärden mycket bra och jag mindes mina barndoms resor, de som tog 3-3,5 timmar och kantades av hästdragna vagnar, omkörda mini Fiat och folk som vinkade på vår exotiska Volvo bil. Idag skulle den inte ens generera ett höjt ögonbryn men då var den en raritet på vägarna.

Framme i Bialystok strålade solen och termometern visade på 30 grader, tydligen ett perfekt väder för att besöka inte en, inte två utan tre kyrkogårdar. Jag tror att mamma ville passa på nu när jag var med med tanke på att jag inte varit där på ca 10 år. Så sagt och gjort. Vi besökte såväl mina morföräldrar som min morbror och min mammas mor- och farföräldrars gravar.

Polska kyrkogårdar skiljer sig lite från svenska. Framför allt är de välbesökta. Släkten tar hand om de ofta ganska stora gravarna, sätter dit blommor och ljus, ber en bön och städar runt om. Har man möjlighet att besöka en Polsk kyrkogård vid alla helgona kan jag rekommendera att man gör det. Varje grav är mer eller mindre täckt av ljuslyktor och blommor och när skymningen sänkt sig formligen badar kyrkogården i ljus. Den är en mäktig syn.

Efter våra timmar på kyrkogårdarna åkte vi in till centrum för att checka in på… ja, det var inget hotel, det var ett härbärge lett av en ortodox nunneorden. Om man vill resa och hålla i sin budget kan jag verkligen rekommendera denna typ av boende. Rena och fräscha rum med rejäla badrum. Nymanglade lakan (mina med ett fint blommönster a la 70-tal, mycket hippt idag), en liten tv och till detta en bra frukost. För detta lyxrum fick vi betala 125 zloty/person, ca 320kr med dagens dåliga växelkurs. Vill man komma ännu billigare undan kan man sova i dubbel eller trebädds rum där det billigaste alternativet är 60 zloty/natt.

Är man intresserad av att bo här är namnet Centrum Kultury Prawoslawnej i Bialystok.

www.ckp.bialystok.pl

Efter en välbehövlig dusch och lite vila gick vi ut på staden, för en promenad innan middagen med min kusin. Det som jag mindes som ett grått och trist ställe hade genomgått en transformation. Kanske berodde det på den strålande solen, kanske på stadens utveckling. Området kring torget var vackrare än jag kom ihåg, inte grått alls och med kaféer och restauranger som kantade det. Bialystok har blivit en riktig liten pärla.

Restaurangen vi hamnade på låg mitt på torget och hette Zubrowisko vilket betyder ”där bisonoxarna finns”, zubr betyder nämligen bisonoxe och djuret är såväl en symbol för Bialystok som namnet på en av de mest populära ölsorterna i Polen. Självklart beställde vi in en Zubr-öl, en riktigt kall och stor.

När jag är ute och reser gillar jag att äta lokala maträtter, så även här. Den här delen av Polen är en del av ett landområde som kallas Kresy och som sträcker sig långt in i såväl Vitryssland som Ukraina. Här finns en hel del maträtter som är unika, de flesta med potatis som bas. Jag valde en potatiskaka (babka ziemniaczana) på en svampstuvning med syrad gurka till. Det var helt ljuvligt, tänk er en tjockare och mjukare råraka men med krispig yta och med strimlade köttbitar inuti. Till efterrätt drack jag Buza, en syrad dryck gjord på bröd som serverades med halwa. Den smakade lite som en vattnig yoghurt och smaken gifte sig finfint med den söta halwan.

Mätta och belåtna gick vi sen de få stegen tillbaka till härbärget där vi sov sött hela natten. Morgonen därpå bestämde vi oss för att ägna förmiddagen åt lite shopping och sightseeing. Första stoppet var centrumgallerian Central. Hit minns jag att vi gick när jag var barn och då var det det nyaste och största affärskomplexet i hela Bialystok. Byggnaden ser likadan ut idag och består av en gigantisk öppen yta på bottenplan och en lika dan på övre våningen. Under 80-talet, efter åren av krigstillstånd, besökte jag just det här affärskomplexet och då var varje våning tom på varor sånär som på tre klädstativ, en halv hylla med skor, några möbler för nygifta och några hyllmeter grå tvål. Föreställ er hur det såg ut.

Några kvarter bort ligger idag en av Bialystoks modernaste gallerior. Där kan man gå i alla de vanliga affärerna plus några man inte tidigare besökt, äta på restaurangtorg och se en film i filmstaden. Skillnaden mellan dessa två handelshus är så stor och jag tycker nog ändå att det är roligare att gå runt här i det gamla.

Mitt emot centrumgallerian Central ligger Historiska institutionen vid Universitetet i Bialystok. Det är lite intressant att de valt just den här byggnaden eftersom detta var det kommunistiska partiets högsäte under kommunisttiden.

Det stora monumentet som ligger precis bredvid är tillägnat alla hjältar från Bialystok. Det restes 1975 och är ett typiskt hjälte och minnes monument vars likar man kan hitta runt om i Polen.

Bialystok är inte bara sten och betong. Staden genomkorsas av flera parker som är populära rekreationsområden för lokalbefolkningen. Vi traskade igenom den del som heter Planty och som förr var en gigantisk rosenträdgård. Idag finns inte många rosor kvar men parken är fin ändå.

Efter detta satte vi oss i bilen för återfärd till Warszawa men innan vi hann lämna Bialystok hörde jag upphetsade rop från framsätet, -Anna! Ta fram kameran! Vi kommer åka förbi Napoleons hus. Det är jättekännt. Du måste fota! Nu! Där är det!

Och där var det, Napoleons hus.

Eftersom jag aldrig hört talas om denna fantastiska sevärdhet tidigare var jag tvungen att googla det och detta är vad jag fick fram.

Enligt berättelser och legender är detta huset där Napoleon rastade i under sin väg mot Moskva 1812. Här ska han även ha tagit farväl av sin Polska älskarinna, Maria Walewska.

Sanningen är lite mindre romantisk. Huset byggdes som en tullstation i mitten av 1800-talet, långt efter det att Napoleon gått mot Moskva. Napoleon har heller aldrig varit i närheten av Bialystok. Namnet ”Napoleons hus” kommer sig av en bar som rymdes inom byggnadens väggar under 1900-talet och som hette så. Idag huserar ett diskotek i huset.

Så nu vet även ni sanningen om denna fantasieggande byggnad. Vilken tur att tanterna i framsätet fick mig att både fota och googla.