Min make har ett stort intresse, musik, och högt upp på hans ”bucket list” fanns ett besök på det berömda operahuset, La Scala i Milano. Med det i åtanke bokade jag årets vårresa till just Milano, en stad där ingen av oss tidigare varit, en vit fläck på kartan, precis så spännande som det kan vara. Vi förväntade oss opera, historiska byggnader och dyra kläder (läs Armani, Versace, Gucci) Det fick vi också, men även så mycket mer. Milano överraskade och levererade. Häng med på vår resa.
Vi startade med en semester öl i SAS-loungen på Landvetter och kunde sen njuta av ett grönskande försommar Sverige utanför flygplanets rutor. Efter en mellanlandning i Köpenhamn flög vi vidare ner mot Milano. Som vanligt serverades ”papplådemiddag” på planet men det smakade riktigt bra. Kanske tack vare drycken som medföljde och då pratar jag inte om Colan. I skymningen landade vi på Malpensa flygplats och kunde därifrån ta snabbtåget in till Milano stad.
Efter att ha packat upp och inspekterat rummet kunde vi gå och lägga oss för att sova ut ordentligt innan veckans äventyr.
Första dagen promenerade vi mest runt i stan. Vi såg Milanos Duomo (katedralen i stadens mitt) och gick naturligtvis in i Galleria Vittorio Emanuele II, ett shoppingstråk byggt på 1860-talet för att folk skulle kunna gå under tak mellan Duomo och La Scala. Golvet är klätt med mosaik och taket är en konstruktion av stål och glas. Här finns alla de exklusiva modehusen representerade, ett antal restauranger och en ljuvlig bokhandel. Alla turister kommer hit och mitt på dagen är det så mycket folk att det är svårt att ta sig förbi. Vill man ha gallerian lite för sig själv kan man komma hit på morgonen, klockan 8 var det nästan folktomt, perfekt för att få titta i lugn och ro.
Längst in i gallerian finns en utställning om Leonardo da Vincis ingenjörskonst, Leonardo 3 museum. Här har man byggt upp flera av de maskiner och mekaniska anordningar som Leonardo da Vinci ritat. Vissa fungerar, andra inte. Här finns flera olika flyg maskiner, ett självgående lejon i naturtrogen storlek, olika slags vapen, modeller av stridsvagnar, musikinstrument och mycket mer. Vi prövade även att bygga självbärande broar, vi såg hur målningen av den sista nattvarden gått till och vi undersökte vissa maskiner via interaktiva datorprogram. Ett riktigt intressant museum.
Dagen ägnades även åt fönstershopping. Milano är Italiens modehuvudstad. Här har alla modehusen sina affärer och vi tog en liten promenad i området som kallas Gyllene triangeln, Quadrilatero d´Oro, där den ena lyxbutiken efter den andra stod på rad. Jag hade funderat på att köpa mig en scarves som souvenir (brorsdottern tyckte jag skulle köpa en klänning men…ha,ha,ha… de italienska storlekarna och jag kommer inte riktigt överens…typ) men när jag såg prislapparna valde jag att köpa en kylskåpsmagnet istället.
Allt det här tittandet tröttade ut oss så vi gick tillbaka till hotellet för att vila en stund innan kvällens stora äventyr, en operaföreställning på La Scala.
La Scala räknas till världens främsta operahus. Det byggdes 1776-1778 och är känt för sin fantastiska akustik och vackra 1700-tals interiör. Här har många av historiens främsta verk haft sina urpremiärer och här har de största operasångarna sjungit. Finare än så här blir det inte i opera världen. Att få biljetter hit är en konst i sig. Själv satt jag nästan med en klocka och passade tiden för när biljetterna skulle släppas för just det datumet då vi var i Milano. En halvtimme efter biljettsläpp var de bästa platserna slut men jag hade fått två biljetter på parkett och nu var tiden inne för att njuta av dem. Vi såg Donizettis komedi Don Pasquale, en så kallad ”drama buffo”. Jag kan mest likna det vid en italiensk buskis där de unga ska lura den gamle stofilen för att deras kärlek ska få frodas. Alla är lyckliga i slutet och ingen dör.
Operaupplevelsen var fantastisk. Här var allt av högsta kvalitet och gåshuden infann sig.
Nästa dag var det dags för sightseeing. Vi tog en morgonpromenad ut i den stora centrala parken, Parco Sempione, som redan nu började fyllas med folk. Det var en strålande lördag och Milanoborna verkar gilla att umgås utomhus. Vi styrde dock våra steg mot Milano Triennalen, det stora museet för modern design som ligger en bit in. Det är inte alltid man tänker på att allt har ett ursprung. Någongång har någon, någonstans tänkt till och designat alla de där pryttlarna vi använder, sitter på eller dekorerar med. Här fick vi se exempel på nutida Italiensk designkonst, och jag tycker det är jättekul att hitta saker man känner igen, eller rent av äger, på ett museum.
Fast roligast av allt var nog det moderna konstverket som visade stolsavtryck på rumpor. Jag har alltid hävdat att det ska vara rumpan som köper en stol, inte ögonen, och efter en titt på det här håller jag envist fast vid den tesen.
Mätta på intryck men hungriga i magen åkte vi upp till takterrassen där det fanns en riktigt bra restaurang. Vi fick njuta av en god lunch och en helt fantastisk utsikt över parken och den moderna delen av stan.
Efter modernt var det dags för historia. På väg tillbaka genom parken passade vi på att besöka Castello Sforzesco som egentligen är ett komplex av fästningar och torn byggt från mitten av 1400-talet. Här finns flera museum och löser man biljett får man tillgång till dem alla. Vi valde att gå in på museet för ”ancient art” eller som vi säger i Göteborg, museet med görgamla konst-grejer. Förutom utställningarna förundrades jag över de fantastiskt vackra salarna vi gick igenom. Utsmyckningar av Leonardo da Vinci, statyer, tapetserier och takmålningar. Det var helt klart värt de 5€ inträdet kostade.
Nästa Milano dag fortsatte vi spana på modern design. Den här gången på ADI Design museum. Här fanns det fler moderna stolar, lampor och även en liten söt, röd sportbil. Fast den var bara för en person så den köper vi nog inte.
Eftersom ADI ligger i Milanos ChinaTown var det bara att promenera ett kvarter söderut till via Paolo Sarpi där de asiatiska affärerna och restaurangerna trängs om utrymmet. Det här området var ruffigare än centrum. Grafitti täckte husens väggar och det kändes som att man gick i en helt annan stad. Jag gillar att se stadsdelar som inte är helt tillrättalagda för turister, och det här var en sån del.
Härifrån gick vi österut, förbi den underbara bokhandeln la Feltrinelli där man inte bara köper böcker utan även fikar, tar en drink och umgås. Visst borde det få vara så i alla bokhandlar.
Några få minuter därifrån ligger nästa givna shopping mecca, Eataly, en tre våningar hög mataffär fylld till bredden med italienska delikatesser. Det gick ju bara inte att låta bli att handla. Vi fick med oss lite av varje hem. Nästa gång utrustar jag en resväska med kylaggregat så jag kan handla mer.
Härifrån gick vi till metrostationen vid Porta Garibaldi och kunde under promenaden titta närmare på de moderna höghusen vi beundrat på avstånd från Triennalens takrestaurang. Här ser man det moderna Milano, det nytänkande och det fräcka.
När kvällen kom och det blev dags för middag bestämde vi oss för att det var dags att besöka, Navigli, Milanos kanal område. Redan på 1100-talet byggdes kanaler i Milano som förband staden med Maggiore- och Comosjön. Syftet med kanalerna var naturligtvis transport och även här har Leonardo da Vinci varit med och fixat på sin tid. Idag är Navigli Grande, som för övrigt är den äldsta av kanalerna, ett turistområde, fyllt av restauranger och souvenirförsäljare. Här frodas folklivet, man dricker apertivo, käkar gott och umgås. På kanalerna är kanotklubben ute och kör race till rytmen av en trumma och alla njuter av hur vackert det är. Så gjorde även vi.
Sista dagen valde vi att vara lite religiösa och besöka Milanos Duomo, den största kyrkobyggnad som Italien kan ståta med. För Sankt Peters Kyrkan ligger ju inte i Italien, den ligger i Vatikanstaten. Katedralen är en symbol för Milano. Den tog över 400 år att bygga och är ett mästerverk i gotisk stil. Den pryds av 3500 statyer och bärs upp av en skog på 52 kraftiga pelare. Ja, man känner sig liten när man går in i en sån här byggnad, och det var väl även en del av syftet, att påvisa människans litenhet i jämförelse med Guds härlighet. Det är ändå ganska otroligt att människan kan bygga något så komplicerat och mäktigt.
Efter det här mäktiga besöket valde vi en lite mindre kyrka, Chiesa de San Maurizio, knappa 10 min promenad bort. Den här kyrkan ser inte mycket ut för världen utifrån och den är inte heller stor, men när man kommer in blir man nästan golvad av dess skönhet. Här dignar det inte av guld, däremot är nästan varje kvadratcentimeter dekorerad av de mest fantastiska och färggranna målningar. Den gjorde faktiskt större intryck på oss än vad Duomo katedralen gjorde. Kanske för att den var mer lättillgänglig, lite mer mänsklig och inte så mäktigt pampig, bara förunderligt vacker.
På väg hem till hotellet stannade vi och läste på några av alla de skyltar som stod vid olika ruiner längst vår väg. Det visade sig att ena tornet på Maurizio kyrkan härrörde från romarriket och var, när det byggdes på 200 talet e.kr, en del av en cirkus, en stor arena där bla. hästkapplöpningar hölls. Vägen vi gick på var där hästarna tävlade och en bit bort låg ruinerna efter ett gigantiskt palats. Man kan följa en arkeologisk slinga genom Milano och se rester av romarriket dyka upp mellan husen. Vi noterade att man exponerar ruinerna men införlivar dem samtidigt i stadsbilden. Moderna bostadshus byggs ihop med antika ruiner och man bygger broar över platser som är av historiskt värde.
Och med det antika Milano bakom oss var det dags att lämna staden. En stad som på något sätt lyckas vara både antik och modern på samma gång. Där medeltida konstverk står sida vid sida med moderna designklassiker och där staden lyckas bevara det gamla samtidigt som man inte räds det nya. Milano är spännande och jag kommer gärna tillbaka för det finns så mycket mer att upptäcka där. Tex målningen ”Den sista nattvarden”, den lyckades jag inte få biljetter till … och bara det är ju en anledning att komma tillbaka.