Juli månad och dags för en snabb tur till London. Den här gången nöjde vi oss med två övernattningar, det var ju högsäsong och alla hotellpriserna hade slagit i taket… tokigt dyrt. Anledningen till visiten var en konsert vars biljetter redan inköpts i december förra året. Nu kanske de höga hotellpriserna hade att göra med en annan konsert på Wembley samma kväll…ACDC…fast, nää, det kan väl inte ha med varandra att göra?
Yrvakna och trötta ( i alla fall jag) bordade vi vårt British Airways plan på Landvetters flygplats redan 06.20. Som ni säkert alla redan vet är jag ingen morgonmänniska, tvärt om, jag är tämligen ofunktionell vid den tiden på morgonen. Men, man får ju offra sig för att få en heldag i London, och sova, det kan man göra på planet.
Fördelen med att flyga British Airways är att man hamnar på Heathrow och därifrån kan man ta tåget Elisabeth Line direkt in till centrala stan på en halvtimme. Det kostar dryga £13, hälften av vad en biljett med Heathrow express kostar. Vi hade bokat hotell vid Tottenham Court Road, ett kvarter ifrån där man kommer upp från tunnelbanan och Elisabeth Line. Ett riktigt svårslaget läge, mitt i Londonsmeten.
Hotellet hette St Giles och dess tre stjärnor lyste blekt mot oss. Det här är inget hotell vi kommer minnas eller längta till men läget och det resonabla priset trumfade både de slitna och klent tilltagna rummen samt frukostbuffén som visserligen hade allt men ändå inte lyckade göra någon av oss speciellt lycklig.
Jag och maken hade bokat ett av deras största rum, en sk. svit. Det var inget att direkt hänga i julgranen men rummet var rent, sängen ganska bekväm och så hade vi utsikt. Något man inte är bortskämd med i London. Stora O hade fått ett standard rum och om ni tänker er att ni klipper av vårat rum vid tv-bänken, så får ni storleken på hens rum. Inte så luftigt med andra ord. Nåja, vi var nöjda. Allt vi behövde fanns och London låg bokstavligen för våra fötter.
Lite lagom trötta efter resan valde vi att pigga upp oss med ett lunchbesök på vår favorit-dim sum restaurang, Yauatcha på Broadwick street i Soho. Här har stora O och jag varit förut men för maken var det första besöket.
Yauatcha, är en Kantonesisk restaurang som specialiserat sig på dim sum, degknyten som kan vara ångkokta, friterade eller bakade. Vi äter gärna lunch här då det är lugnare och tystare än på kvällen och man behöver sällan boka bord mitt på dagen.
Vi plockade in lite av varje som vi sen delade på, även om vi alla har våra favoriter. Stora O ser fram emot deras Soft shell crab bao, jag vill ha deras venison puffs och maken har nog inte riktigt bestämt sig för viken av smårätterna som är hans favorit.
Efter lunchen var det läge för en promenad som kunde ”skaka ner maten”. Vi gick upp till Oxford street och styrde kosan västerut för lite shopping och besök i våra favoritaffärer, His Masters Voice och Disney affären. Varje gång vi besöker Disney försöker vi få en pratstund med Sally, en äldre dam som jobbat där som värdinna i över 30 år. Sen köper vi en julkula som souvenir och njuter av att få frossa bland dockor, gosedjur och allt annat man bara vill ha så länge man är inne i affären.
Efter 20 000 steg, varav säkert hälften på Oxford street börjar fötterna klaga och den tidiga morgonen gjorde sig påmind så vi tog oss tillbaka till hotellet och tillbringade resten av kvällen med att vila… vi hade ju fler dagar som skulle orkas med.
Dag två hade jag bokat in lite kultur. Vi promenerade österut från Tottenham Court Road i riktning mot Holborn. På vägen hittade vi en paraplyaffär, en sån där riktig, gammeldags som man inte kan hitta i Sverige. Eftersom det regnade lite passade vi på att gå in och inhandla ett paraply. Vad passar väl bättre att köpa i London om inte ett litet paraply på en regnig dag. Jag blir fånigt lycklig och vi går vidare.
Två kvarter bakom Holborn tunnelbanestation låg målet för vår promenad, Sir John Soane´s museum.
Det här var en ny bekantskap för oss och, WOW, vilket häftigt ställe. Det här museet består av tre sammanbyggda huskroppar som alla invändigt byggts om och designats av Sir John Soane, en av Englands mest kända arkitekter. Soane bodde och arbetade här mellan 1792-1833 men husen designades även som museum för hans privata samlingar. Han bjöd in arkitekt- och konststuderande från Royal Academy där han undervisade, för att de skulle lära sig teckna, om perspektiv och hur ljusets infall påverkar objekten i byggnaden. Fyra år innan hans död, 1837, lämnade han hela huset och samlingarna till den Engelska staten, som ett museum. Villkoren för överlämnandet var att allt skulle stå orört och så har det också förblivit.
Idag kan vi gå runt i hans hem och veta att varje pinal står precis där han ville att den skulle vara… är inte det häftigt? Vi tillbringade flera timmar här inne och jag ser redan fram emot mitt nästa besök.
Efter den här upplevelsen var det lunch dags. Jag hade hört en hel del om en restaurang som heter The Duck and Waffle så vi begav oss dit. En av lockelserna med just den här restaurangen är att den befinner sig högst upp, på våning 40, av en skyskrapa och förutom maten kan man njuta av en hänförande utsikt över London.
I glashissen upp blundade jag, är man höjdrädd så är man, men väl uppe var det riktigt häftigt att skåda ut över stan. Vädret var inte det bästa men så länge man såg ut så… och under nervägen vågade jag titta, det är jag faktiskt lite stolt över.
Vad äter man på den här restaurangen då? Jo självklart valde vi deras paradrätt Confiterat anklår på en våffla med lönnsirap till. Stora O som inte äter kött fick en friterad svamp på sin våffla istället. Den var faktiskt riktigt god.
Jag som verkligen gillar lönnsirap tyckte det här var en toppenrätt medan resten av familjen tyckte den var för söt. Är detta något jag kommer längta tillbaka till? Knappast, men det var riktigt kul att testa och utsikten var fantastisk. Man kan faktiskt äta något annat, eller bara ta några goda drinkar i baren och titta ut över stan.
På väg tillbaka till hotellet passade vi på att gå igenom Denmark Street. På den här gatan kan man köpa elgitarrer, och vanliga gitarrer, och annorlunda gitarrer, och ännu fler gitarrer. Hela gatan är full av gitarr affärer. Nu var det inte ett instrument vi var ute efter utan ett par öronproppar till maken så att han skulle stå ut under konserten som väntade oss senare på kvällen.
Sen gick vi till Stora Os bästa Boba tea ställe inne i China Town, Woo Tea. Det ser inte mycket ut för världen men de gör riktigt bra Boba te. Bredvid ligger ett annat favorit ställe, Bubblewrap shoppen. Här kan du få bubble våfflor med glass och topping i de flesta smaker. Våfflan bakas medan du väntar och sen är det bara att gotta sig. Den här gången tog vi ingen våffla med glass, det hade nog blivit lite väl mycket på våffelfronten.
Efter lite vilande på hotellet var det sedan dags för resans höjdpunkt, en konsert med det världskända bandet I Dont Know How But They Found Me, eller IDKHow som förkortningen lyder. Va? Har ni inte hört talas om dem? Nä, det hade inte jag heller innan första konserten som Stora O fick med mig på i London 2018. Sedan dess har vi även sett dem i Paris och nu var det dags för London igen.
Vi tog tunnelbanan till Shepherds bush och promenerade till O2 arenan. Ljudvolymen var i högsta laget men maken hade ju sina nya hörselproppar så det fixade sig. Konserten var jättebra och jag var tvungen att köpa en band-tshirt. Stora O fick också en, sen tog vi tunnelbanan hem till hotellet igen.
Tredje dagen var vi lite möra så det blev till att ta det lugnt, promenera runt och besöka några favoriter. Selfrdges är en sådan favorit. Bara att gå runt och titta är mysigt. Den här gången ville dock maken ha en Reuben macka till lunch och inne på Selfridges ligger restaurangen The Brass Rail som serverar just detta. Stora O fick en vegetarisk, jag tog en med pulled beef och maken tog originalet med surkål och gherkins. Ja, det är riktigt gott.
Efter lite shopping och mer promenader blev det dags för eftermiddagsfika. Jag hade fått en rekommendation av bloggaren barabrittiskt.com om ett litet Italienskt cafe som serverade goda pistage kakor. Vi gick dit och jag hamnade i himmelriket. Baaria Cafe & Wine bar på Charing Cross road är en lugn och tyst oas med utsökt kaffe och de godaste pistage-kakor-bakverk-glass du kan tänka dig. Det var tur att man inte fick äta hur mycket som helst för då hade jag nog förätit mig. Tjohej, viktväktarna, idag räknas inga poäng…
Och med de sockersöta bilderna lämnar vi London för den här gången. Mätta, nöjda och med ömmande fötter…precis som det ska vara.