Äntligen dags för årets skidresa. Väskorna var packade efter konstens alla regler, flygen incheckade och humöret på topp. Min käre bror hade bokat in oss på ett favorithotell och väderprognosen skrek sol, sol, SOL!
Jag flög från Göteborg till Arlanda där jag mötte upp bror med familj för vidare resa mot Innsbruck. Vi fick inte bara testa frukosten i den nya loungen vid F-gaterna ( utmärkt hotellfrukost i samarbete med Scandic hotels) vi blev även serverade såväl frukost(Göteborg till Stockholm) som lunch(Stockholm till Innsbruck) på planen. Så, redan här kommer dagens stalltips… köper man sina flygbiljetter i rätt tid kostar en business biljett mindre än en charter biljett, och då får man tillgång till lounge samt mat och dryck på planet.
Fast det finns ju ett aber med att flyga reguljärt och med byten… ibland kommer ens bagage inte med. Framme i Innsbruck insåg vi att min resväska inte fanns någonstans i den pyttelilla bagagehallen. Så vad gör man? Jo, man anmäler sitt saknade bagage direkt i bagagehallen. Gå inte ut! Försök inte anmäla något saknat utanför. Gör det direkt!
En trevlig Österrikisk herre kunde snabbt lokalisera min väska som fortfarande fanns på Arlanda. Varför den inte kommit med planet till Österrike är en gåta som aldrig kommer få sitt svar men det spelar heller ingen roll, sånt händer ibland. Jag fick ett kvitto på min anmälan och en försäkran om att väskan skulle fraktas till mitt hotell… antagligen imorgon… någon gång under dagen… kanske till och med sent på kvällen. Och med de förtroendeingivande orden satte vi oss i vår förbokade taxi-transfer till Ischgl och åkte vidare.
Ja, där satt jag utan bagage så det blev till att shoppa lite nödvändigheter på byn. En sov-tshirt, fräscha strumpor och lite hygienartiklar var skönt att få köpt.
I Ischgl hade vi bokat in oss på ett favorithotell, Hotell Solaria bara några få hundra meter från två gondoler som smidigt tar en upp till backarna. Jag fick samma enkelrum som för två år sedan fast nu var det nyrenoverat med nya textilier och ett modernt, snyggt badrum. Jag gillar den moderna Österrikiska stil rummet har, samtidigt som man ser kopplingen till det traditionella, rustika.
Solaria är ett snyggt och modernt hotell som vi trivs väl på. Här finns en liten uppvärmd pool som man kan plaska runt i efter en dag i backarna och ett helt bastu-område där man kan välja mellan turkisk bastu, vanlig skandinavisk bastu, min favorit- den kakelklädda örtbastun där man sitter i värmen och andas in aromen från diverse alpörter och några andra bastur som jag inte har prövat. Bastu avdelningen är barnfri och lugn och det är lätt att somna på en av de sköna liggfåtöljerna som finns i vilo-rummet. Tro mig, jag talar av erfarenhet.
Hotellet har även ett utmärkt skidförvaringsrum där varje rum har sitt eget skåp att ställa in skidor, pjäxor, hjälmar och vantar i. Skåpen har krokar med varmluft som värmer upp det man hänger in så att allt garanterat är torrt och varmt inför nästa skiddag.
Fast en av sakerna vi gärna kommer tillbaka till är maten. En riklig frukostbuffé där Dominik gjorde de smarrigaste omeletter, pannkakor och pocherade ägg på förfrågan. Det var ingen som behövde gå hungrig ut i skidbacken kan jag lova.
Middagarna serveras vid bordet. Den som vill kan börja med salladsbuffé, sen kommer förrätten, soppan, huvudrätten och desserten. Finns det plats för något mer efter detta går det bra att hugga in på ostbrickan som dignar av österrikiska ostar. Maten var god och vällagad och för en gångs skull serverades inga jätteportioner. Bra, då orkar man smaka på det mesta, och det vill man.
Första dagen åkte familjen upp i backarna medan jag tog det lugnt och passade på att ta en promenad genom byn. Jag hade ju inga andra kläder än de jag rest dit i och den där söta t-shirten jag köpt för att sova i. Det gjorde mig faktiskt inget att jag inte kunde åka skidor den här dagen. Jag hade varit riktigt förkyld dagarna innan avresa och jag vågade inte lita på att jag var frisk nog för intensiv skidåkning.
Ischgl är en charmig liten by, långt in i Paznau dalen. Invånarantalet är bara strax över 1600 personer men när skidturisterna kommer blir det fullt på de över 300 boendena (hotell, pensionat mm) som alla ägs av bybor. Det är nämligen förbjudet för folk utifrån att köpa mark eller boende i Ischgl.
Även liftsystemet ägs av byborna ( av 270 personer) och skidturismen har förvandlat byn från en fattig avkrok där man levde av boskapsskötsel och smuggling (Schweiz ligger på andra sidan berget) till en av alpernas mest exklusiva skidorter. Idag ligger de 5stjärniga hotellen sida vid sida längst bygatan och utanför ser man den ena lyxbilen efter den andra.
När det är dags för after-ski fylls byn av musik och festande turister men under min promenad kunde jag njuta av lugnet och de vackra byggnaderna. I Österrike har man som tradition att dekorationsmåla fasaden på sina hus och även i Ischgl kunde jag hitta såväl dessa dekorationer som andra sätt att pynta husen med.
Den ena av byns tre gondoler, Silvrettabahn, går tvärs över bygatan och den tog jag sen upp till skidåkarnas samlingsplats uppe på berget. Idalp, på 2320m höjd är platsen där två gondoler kommer upp och därifrån tar man sig vidare ut i systemet. Här finns restauranger, skidskolor och barnbackarna så den som är nybörjare kan stanna här och den som inte vill åka skidor alls kan göra som jag gjorde. Gå högst upp till restaurangtaket, ta en soppa, en radler och njuta av utsikten.
Som tur var kom den borttappade resväskan fram på kvällen så jag slapp köpa nya skidkläder. För nu skulle det åkas skidor. Som jag hade längtat.
Skidutrustningen hade jag hyrt hemifrån och första dagen brukar jag alltid ta det lite lugnare i backarna. Väcka kroppen ur vinterdvalan och känna hur skidorna glider och skär. Jag brukar alltid få för mjuka skidor och så var det även i år. Ungdomarna i skidbutiken tar väl en titt på tant och antar att hon bara vill glass-åka i blå backar, men se där har de fel. Tant vill svänga rejält… i alla backarna, så det så.
Så där åkte jag lite lugnt med mina mjuka, instabila skidor som wobblade så fort jag tog lite fart och plötsligt i en sväng kände jag inte längre någon kontakt med backen via den högra staven. Det visade sig att den rackaren hade gått av och fladdrade på trekvart. Tja, så kan det också gå. Det var bara att byta skidor och få nya stavar när man kom ner till byn. Inga problem.
Resten av veckan förflöt faktiskt utan problem. Solen sken, de nya skidorna var stabila och skar på rätt sätt, stavarna höll och jag avhöll mig från rejäla vurpor. Total alp-lycka!
Skidsystemet är så stort att vi, trots att det var högsäsong, inte stod i liftköer längre tid än några få minuter och ofta hade vi backar för oss själva. Här åker man på över 2000 m höjd (högsta toppen är Greispitze på 2872m höjd) så det finns gott om snö och även om underlaget var hårt var det inte isigt.
Så här såg det ut när vi susade ner för en backe på den Schweiziska sidan av systemet.
En bit in på dagen var det dags för nästa trevliga aktivitet… lunch. Jag minns min barndoms mackor och yoghurt i backen. Då var det lyx om man fick stanna till vid någon liten alp-stuga för en ”bratwurst mit brot” eller kanske till och med en Germknödel med plommonfyllning. Idag kan man visserligen få både korv och Germknödel i backen men man kan även äta så otroligt mycket godare. Varje dag bjuder på kulinariska överraskningar, och det är precis som jag vill ha det.
Alla ställen är dock inte lika bra på allt så efter noggranna empiriska studier och intervjuer med ortsbefolkningen har jag och familjen kommit fram till följande rekommendationer;
Alp Bella
Här serveras systemets godaste grillade kyckling, men den ska komma från utegrillen. Här finns även den bästa Kaiserschmarren. Man får vänta på den i 20 minuter men det är det värt.
Restaurang Panorama Idalp
Det här är en riktigt bra restaurang. Allt vi beställde var jättegott.
Wienersnitzel, Lamm racks med vinsås, polenta och ratatouille, Blutwurstgröstl (blodkorvspyttipanna med surkål till) , Idalp toast (tittar du noga så ser du lite av brödet längst ner under köttet) och sist men inte minst, en Wiener Tafelspitz där de kom in med grytor med buljongkokt kött, potatis, grönsaker och olika såser.
Paznauner Taja
Paznauner Taja är after-ski stället mitt i backen. Redan klockan 13.30 börjar Dj:n spela och sen är partyt igång. Hundratals skidåkare dricker öl, sjunger och pjäxdansar till allt från moderna hits till österrikisk pumpa-oumpa pop. På dansgolvs nivån sitter man vid långbord och äter från grillen eller pizzerian. Vi, som vill ha den riktigt goda maten går en trappa upp, till restaurangen.
Även om man ofta får vänta på bord så är det värt väntan för här serveras Ischgls bästa skidåkar-mat.
Vad sägs om… Tre sorters knödlar/piroger, Kalv i gräddsås med potatiskakor och grönsaker, Matig sallad med panerade kycklingfiléer och Gräddig pasta med lax och parmesan.
…och så här ser det ut klockan 14, då festen ännu inte riktigt har börjat.
Ja, Ischgl levererar verkligen som skidort. Med såväl skidåkning som mat i världsklass. Är det billigt? Nej, inte alls men det är inte dyrare än något annat större ställe i Alperna och här tycker jag att man får valuta för pengarna.
Avslutningsvis vill jag dela med mig av några skidåkar-tips.
Den Schweiziska sidan är oftast lite soligare och har lite bredare backar.
För att få åka manchester bör du vara uppe i backarna innan 9.30
Ta er bort mot Höllkar och Palinkopf på morgonen, då är backarna där välpistade och tomma och till och med de svarta är sköna att åka i.
Man får ta gondolen ner i slutet av dagen. Då är nedfarterna oftast uppkörda och fulla av trötta skidåkare.
… och några bilder till som avslutning…. håll till godo.
Vill ni veta vilka mina favoritorter i Alperna är hittar ni det här Skidorter i Alperna, mina 7 favoriter.
Vill ni läsa om hur vi hade det i Gerlos förra året eller om en tidigare resa till Ischgl hittar ni det här
Ser fantastiskt ut. Har inte åkt utför på många år. Kroppen tillåter inte riktigt men dina bilder ger verkligen lite längtan.
Tack. Vi hade verkligen en fantastisk tur med väder och snö, och det är ju så otroligt vackert i Alperna. Jag längtar redan till nästa år i skidbackarna. Tänker köra så länge kroppen håller,och sen får jag väl sitta och dricka radler i topprestaurangen som de andra lyxlirarna.